25 januari 2016

Vila i frid, Robin.



Vila ifrid Robin . Våld ska aldrig accepteras. Ännu mindre att släcka ett liv på ett barn.
Din mamma var en liten tös, när hennes mamma förlorade kampen mot cancer. Hon har gett och ger sina barn det hon själv inte kunde få, alltid. Det känns så förfärligt orättvist att hon nu drabbats av det värsta.
Kämpa på, Alejandro. Du är ung och stark. De goda krafterna behöver dig för att göra våra förorter tryggare för din lillsyrra och allas våra barn.
Familjen är i shock och bottenlös förtvivlan. De har drabbats av det värsta. De har förlorat ett barn. De behöver inte elaka ord och lösa antaganden i kommentarsfälten. Som utvecklas till hela osanna historier, en del med fullständiga namnuppgifter. De behöver respekt i sin sorg och all stöd en medmänniska kan ge.

Jag skrev det här mot påståenden och spekulationer, att barnen har inte vuxit upp hos sin mamma, att hon lämnat dem vind för våg. Rena sagor. När mamma inte varit fysiskt närvarande, som nu, när hon åkte på bröllopsresa, har morföräldrarna och andra vuxna i familjen varit det. Hur ofta åker folk på bröllopsresa! Mammor brukar inte gå ut med sina tonårsbarn mitt i ljusa dagen och hålla dem i handen för att fånga eventuella skott riktas mot deras huvuden.




Tillägg 20160330

Arne Johansson skriver om hur folk i Järva och Alby reser sig mot våld och passivitet. 
Hela artikeln:
http://offensiv.socialisterna.org/sv/1186/kampanj/12214/
"Men ur den chock som har skakat de berörda förorterna föds en vrede över den politiska passiviteten inför dessa djupa sociala revor som allt oftare kulminerar i dödligt våld i ett Stockholm och ett Sverige som bara fortsätter att slitas isär. 
Om detta kan leda vidare till en stark och samlad rörelse för krav på att segregationen nu ska brytas har inte 20-årige Aiman och 15-årige Robin offrat sina liv helt förgäves. Att möjligheten finns visades av de uppåt 1 500 ungdomar, föräldrar, kompisar och nattvandrare från flera av Stockholms förorter som på initiativ av Aimans familj samlades på Sergels torg lördagen den 20 januari till manifestationen ”Släng ditt vapen, skapa kärlek”.   
– Vi är här för att visa att det finns ett motstånd mot våldet. Vi vill visa andra ungdomar att vi inte är ensamma. Här finns flera unga från flera olika förorter som går ihop och säger att det räcker nu, sade kompisarna Jennifer Guijo Da Silva och Gulda Qasa Torres, som båda hyllade sin dödade vän Aiman som en förebild i ansträngningarna att förbättra sitt område.
”Var är satsningarna nu?”, skriver Melody Farshin i en upprörd krönika i reklamtidningarna Vi i Kista, Rinkeby och Tensta. ”Korta notiser som ploppat upp veckovis om minderåriga pojkar som inte längre finns bland oss. Dagen efter har Sverige gått vidare. När offret var en brinnande bil blev det en världsnyhet, vad orsakar tystnaden nu? Det finns ingen ursäkt som berättigar denna passivitet. Är detta accepterat som en förortskultur kanske, ska vi skylla oss själva? Hela mitt liv har spenderats i samma område, normaliserat våld tillhör inte vår vardag.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar